Regeringen har lämnat en lagrådsremiss med förslag om en ny lag om interoperabilitetskrav för datadelning inom den offentliga förvaltningen. Visst låter det häftig? Eller kanske inte!
Men det är faktiskt ett väldigt stort och viktigt steg. För det handlar om något så grundläggande som hur vi ser på data överhuvudtaget. Om den tillhör ett visst system, en viss leverantör, en viss organisation. Eller om den faktiskt är en gemensam resurs som ska kunna användas i flera sammanhang.
Under lång tid har mycket byggts med motsatt logik. System har upphandlats för att lösa ett specifikt behov, här och nu. Integrationer har lagts ovanpå när behov uppstått. Resultaten vet vi alla. Samma uppgifter på flera ställen, olika definitioner av vad som egentligen är samma sak, och en ganska konstant känsla av att förändring är dyrare och mer riskfylld än den borde vara.
Det är med denna verklighet i bakgrunden förslaget blir intressant. Inte för att det introducerar något radikalt nytt, utan för att det försöker göra datatillgänglighet till något som faktiskt måste prioriteras. Gemensamma begrepp. Data som går att flytta utan att gå sönder på vägen.
Det kommer inte att lösas med teknik i första hand. Det är snarare en fråga om disciplin. Att bestämma vad saker betyder, vem som ansvarar för dem och hur de får användas. Den typen av arbete har sällan haft hög status, trots att mycket annat vilar på det.
Det finns också något befriande i att riktningen är så pass tydlig. Mindre utrymme för speciallösningar som bara fungerar i en avgränsad kontext. Mindre tolerans för inlåsning som förklaras bort med historiska skäl. Mer fokus på att det som byggs faktiskt ska kunna fungera tillsammans med något annat.
Så det låter kanske inte så omstörtande. Men om det går i lås kan konsekvenserna bli betydande. För då kan effektiviseringar och AI-utvecklingen börja på riktigt.
Tufvessons kommunikation 