Nu har jag hunnit kolla på regeringens AI-strategi. Och den är faktiskt inte alls så pjåkig. Jag gillar särskilt två ovanligt klarsynta saker. Den identifierar de verkliga flaskhalsarna, vikten av rätt data för AI och rättslig tydlighet, och den prioriterar svenskspråkiga AI-modeller som en strategisk resurs. Strategin undviker att allt för mycket hamna i visionsträsket och har en grundläggande förståelse för att AI i praktiken är en fråga om infrastruktur och funktion.
Samtidigt lämnas den mest avgörande frågan nästan orörd. Hela den svenska AI-förmågan byggs redan ovanpå amerikanska plattformar, vilket innebär att vår kapacitet till stor del är hyrd snarare än egen. Strategin pekar ut riktningen med precision, men undviker att fullt ut adressera beroendet av den terräng vi rör oss i.
Så jag tycker att regeringens nya AI-strategi är intressant läsning, inte för vad den lovar utan för vad den utgår ifrån. Den tar fasta på något som många organisationer fortfarande undviker att formulera tydligt, att Sveriges framtida position inom AI kommer inte avgöras av vilka modeller vi bygger, utan av hur väl vi använder de modeller som redan finns. Fokus ligger därför på data, datadelning och förmågan att integrera AI i faktiska verksamheter.
En av de mest genomtänkta delarna är betoningen på svenskspråkiga AI-modeller och tillgång till språkdata av hög kvalitet. Det kan låta som en smal fråga, men det rör något mer grundläggande än språk. Mycket av den offentliga sektorns arbete, liksom stora delar av näringslivet, vilar på nyanser i juridiska formuleringar, myndighetsspråk och kontext som inte enkelt låter sig översättas. När modeller tränas på svenska förhållanden ökar precisionen, men också möjligheten att behålla kontroll över hur information tolkas och används. Språket är i praktiken en del av infrastrukturen, på samma sätt som databaser och nätverk. Att strategin lyfter fram detta är mer betydelsefullt än det kanske först framstår.
Det som strategin träffar särskilt rätt i är identifieringen av de verkliga flaskhalsarna. Inte algoritmer, utan data, beräkningskapacitet och rättsliga förutsättningar. Det är först när data är tillgänglig, strukturerad och möjlig att dela som AI kan användas i verkliga processer. Många organisationer upplever att de har mycket data, men den är ofta fragmenterad, kontextberoende och organisatoriskt inlåst. AI fungerar då som en sorts stresstest av den underliggande strukturen. Resultatet säger mindre om tekniken och mer om organisationens egen ordning.
Juridiken har under lång tid fungerat som en broms, inte för att regelverken är fel i sig, utan för att osäkerheten kring hur de ska tolkas leder till passivitet. Strategin sätter fingret på detta och säger att AI-frågan i grunden är en fråga om infrastruktur och styrning, inte om experiment och innovation i marginalen. Det är en ovanligt nykter analys i ett område som annars ofta präglas av antingen hysterisk teknikoptimism eller väl utvecklad teknikfobi.
Samtidigt finns en tydlig förskjutning i ansvar som inte sägs rakt ut. Strategin beskriver riktningen, men själva transformationen lämnas till myndigheter, företag och organisationer. Det innebär i praktiken att AI-mognad kommer att variera kraftigt beroende på interna beslut, inte nationell samordning. De organisationer som redan har struktur på sin data kommer kunna röra sig snabbt. Andra kommer fortsätta i pilotläge, ofta med imponerande demonstrationer men begränsad effekt i kärnverksamheten.
Min kraftigaste kritik gäller något som bara berörs indirekt, beroendet av amerikanska plattformar, trots att det redan är en realitet i nästan varje AI-implementation. De flesta organisationer bygger idag sina lösningar ovanpå Microsoft, OpenAI eller Google, inte av ideologiska skäl utan av praktiska. Det är där verktygen finns, där integrationsmöjligheterna är mogna och där tröskeln är lägst. Strategin konstaterar behovet av tillgång till dessa ekosystem, men utan att riktigt adressera vad det innebär på längre sikt. Frågan är inte om detta beroende uppstår, utan hur det hanteras när AI blir en del av den grundläggande informationsinfrastrukturen. Det är en mer komplex fråga än teknikval och berör även kontroll, förutsägbarhet och handlingsutrymme.
Det finns också något lite befriande i att strategin inte lovar för mycket. Den beskriver en riktning där AI gradvis blir en del av den normala infrastrukturen, snarare än ett separat initiativ. Det ligger närmare hur teknik faktiskt etableras över tid. AI verkar vara på väg mot samma position, inte genom stora deklarationer utan genom att långsamt bli det mest praktiska sättet att lösa vardagliga problem.
Tufvessons kommunikation 